Ett drömspel — August Strindberg
Ett drömspel ERINRAN. Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra drömspel »Till Damaskus» sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen. FÖRSPEL [Fonden föreställer molnkåpor liknande raserade skifferberg med slott och borgruiner. Stjärnbilderna Lejonet, Jungfrun och Vågen synas, och mellan dem står Planeten Jupiter med starkt sken.] INDRAS DOTTER [står på molnet högst upp]. INDRAS RÖST [uppifrån] Var är du dotter, var? INDRAS DOTTER Här, fader, här! INDRAS RÖST Du har gått vilse, barn, giv akt, du sjunker ... Hur kom du hit? INDRAS DOTTER Jag följde blixtens stråle ifrån höga etern och tog ett moln till resvagn ... Men molnet sjönk, och nu går färden nedåt .. Säg höge fader, Indra, vilka regioner jag råkat i? Vi är så kvavt så tungt att andas? INDRAS RÖST Du lämnat andra världen och gått in i tredje, från Cukra, morgonstjärnan, du fjärmat dig och träder in i jordens dunstkrets; tag där märket på solens sjunde hus, det heter Vågen, där dagens stjärna står vid höstens jämning när dag och natt de väga lika ... INDRAS DOTTER Du nämnde jorden, är det denna mörka och tunga värld som lyses av månen? INDRAS RÖST Det är den tätaste och tyngsta av kloten som i rymden vandra. INDRAS DOTTER Säg, lyser aldrig solen där? INDRAS RÖST Visst lyser solen där, men icke alltid ... INDRAS DOTTER Nu rämnar molnet, och jag ser dit ner ... INDRAS RÖST Vad ser du, barn? INDRAS DOTTER Jag ser ... att där är skönt ... med gröna skogar, med blåa vatten, vita fjäll och gula gärden ... INDRAS RÖST Ja det är skönt som allt vad Brahma skapat ... men där har varit ändå skönare en gång i tidens morgon; sedan skedde något, en rubbning uti banan, kanske något annat, ett uppror följt av brott, som måste stävjas ... INDRAS DOTTER Nu hör jag ljud därnerifrån ... Vad är för släkte som därnere dväljes? INDRAS RÖST Stig ner och se ... jag ej förtalar Skaparns barn, men vad du hör hitupp är deras språk. INDRAS DOTTER Det ljuder likt ... det klingar icke glättigt. INDRAS RÖST Jag tänker det! Ty deras modersmål det heter klagan. Ja! Ett oförnöjt, otacksamt släkte är de jordiske ... INDRAS DOTTER Säg icke så, nu hör jag glädjerop, och skott och dån, ser blixtar ljunga, nu ringas klockor, tändas eldar, och tusen gånger tusen stämmor där sjunga lov och tack till himlen ... [Paus.] Du dömer dem för hårt, o fader ... INDRAS RÖST Stig ner och se, och hör, kom sen tillbaka, förtälj mig då om deras klagomål och jämmer äga skäl och grund ... INDRAS DOTTER Välan, jag går dit ner, men följ mig fader! INDRAS RÖST Nej, jag kan icke andas där ... INDRAS DOTTER Nu sjunker molnet, det blir kvavt, jag kvävs ... Det är ej luft, men rök och vatten som jag andas ... Så tungt, den drar mig nedåt, nedåt, och nu jag märker ren dess krängning, den tredje världen är dock ej den bästa ... INDRAS RÖST !!Den bästa ej, förstås, men ej den sämsta, han heter Stoftet, rullar som de andra alla, och därför släktet stundom grips av yrsel, på gränsen mellan dårskap och förryckthet - Hav mod, mitt barn, det är en prövning endast. INDRAS DOTTER [på knä, då molnet sänker sig]. Jag sjunker! [Fonden föreställer en skog av jättestora stockrosor i blom; vita, skära, purpurröda, svavelgula, violetta, över vilkas toppar synes det förgyllda taket av ett slott med en blomknopp liknande en krona överst. Nedanför grundmurarne av slottet synas halmdösar utbredda, täckande utkastat stallströ. Sidokulisserna, stående för hela pjäsen, äro stiliserade väggmålningar, på en gång rum, arkitektur och landskap. Glasmästaren och Dottern in på scenen.] DOTTERN Slottet växer alltjämt ur jorden ... Ser du hur mycket det vuxit sen i fjor? GLASMÄSTAREN [för sig själv] Jag har aldrig sett det slottet förr ... har aldrig hört att ett slott växer ... men - [Till Dottern med fast övertygelse.] Ja, det har vuxit två alnar, men det är därför att de har gödslat det ... och om du lägger märke, skall du se att en flygel slagit ut på solsidan. DOTTERN Det borde väl blomma snart efter som vi äro förbi midsommar? GLASMÄSTAREN Ser du icke blomman däroppe? DOTTERN Jo, jag ser! [Klappar i händerna.] Säg far, varför växer blommorna upp ur smuts? GLASMÄSTAREN [fromt] Därför att de icke trivas i smutsen, skynda de så fort de kunna upp i ljuset, för att blomma och dö! DOTTERN Vet du vem som bor i det slottet? GLASMÄSTAREN Jag har vetat det, men minns det inte. DOTTERN Jag tror att det sitter en fånge där ... Och han väntar säkert att jag skall befria honom. GLASMÄSTAREN Men till vilket pris? DOTTERN Man köpslår inte om det man skall. Låt oss gå in i slottet! ... GLASMÄSTAREN Ja, låt oss gå! [De gå mot fonden som sakta öppnar sig åt sidorna. Scenen är nu ett enkelt, naket rum med ett bord och några stolar. På stolen sitter en officer i en högst ovanlig nutida uniform. Han gungar på stolen och slår med sabeln i bordet.] DOTTERN [fram till Officern och tar sakta sabeln ur hans hand] Inte så! Inte så! OFFICERN Snälla Agnes, låt mig behålla sabeln! DOTTERN Nej, du slår sönder bordet! [Till fadren,] Gå nu ner i sel-kammarn och sätt i rutan, så råkas vi sedan! GLASMÄSTAREN [går]. DOTTERN Du är fången på dina