Det går an — Carl Jonas Love Almqvist
CARL JONAS LOVE ALMQVIST _Det går an_ Första kapitlet _Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte --men inte heller riktigt av bättre klass_ En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!" De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet. "Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja, sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset. Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne angeläget resesällskap. Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre" resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön, än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag. Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen, så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga omständigheter under resan. Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster; åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes namn. Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana. Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad? Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde, och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan moster. Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flick