Den allvarsamma leken — Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken HJALMAR SÖDERBERG DEN ALLVARSAMMA LEKEN ROMAN (1912) BOKKLUBBEN SVALAN STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG INNEHÅLL I. — — — ”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig” 5 II. — — — ”Man väljer inte sitt öde…” 87 III. — Men en gång i sitt fattiga liv… 131 IV. — — — ”Mig får du älska på hedniskt vis” — — — 173 V. ”Närmare, Gud till dig!” 267 ”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig” I — — — ”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig”… Lydia brukade bada ensam. Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon för resten ingen att bada med. Och hon behövde inte vara rädd: hennes far satt där uppe på bergknallen ett stycke ifrån och målade på sitt ”motiv från hafsbandet” och höll öga med att ingen obehörig kom för nära. Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne till litet över midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut, och speglade sina aderton år i vågen. Så böjde hon sig framöver och simmade ut på det smaragdklara djupet. Hon njöt av att känna vattnet bära sig — hon kände sig så lätt. Hon simmade lugnt och tyst. Hon såg inga abborrar i dag; annars brukade hon leka litet med dem ibland. En gång hade hon varit så nära att fånga en med handen, att hon stack sig på hans ryggfena. Väl i land igen for hon hastigt över kroppen med handduken och lät sedan torka sig torr av solen och den lätta sommarbrisen. Så sträckte hon ut sig på en flat strandhäll, som vågorna slipat blank. Först lade hon sig på magen och lät solen bränna på ryggen. Hon var redan alldeles brun över hela kroppen — lika brun som i ansiktet. Och hon lät tankarna löpa. Hon tänkte på, att det snart var middag. De skulle ha bräckt skinka och spenat. Och det var nog gott — men det kunde nu inte hjälpas, middagen var i alla fall den tråkigaste stunden på dagen. Fadern sade just inte många ord, och bror Otto satt tyst och tvär. Han hade ju också sina bekymmer, Otto. Det var så trångt på ingenjörsbanan här hemma, och i höst skulle han fara till Amerika. Den enda, som brukade prata vid bordet, var Filip. Men han sade aldrig något, som hon iddes höra på — det var mest bara om prejudikat och juristknep och befordringar och sådan strunt, som ingen människa kunde bry sig om. Det var som om han pratade bara för att någon skulle säga något. Och under tiden letade han med sina närsynta ögon efter de bästa bitarna på fatet. Och ändå höll hon ju så mycket av både fadern och bröderna. Så underligt — att det kunde vara så tråkigt att sitta vid ett dukat bord med sina närmaste, som hon höll så mycket av — — — Hon vände sig på rygg och låg med händerna under nacken och stirrade upp i det blå. Och hon tänkte: Blå himmel, vita skyar. Blått och vitt — blått och vitt — — — Jag har en blå klänning med vita spetsar. Det är min finaste klänning, men det är ändå inte därför jag tycker så mycket om den. Det är för en annan orsaks skull. För det var den klänningen jag hade på den gången. Den gången. Och hon tänkte vidare: Älskar han mig? Jo, jo. Visst gör han det. Men älskar han mig riktigt — riktigt —? Hon mindes en gång för inte så länge sen — en kväll de sutto i syrenbersån ensamma. Han hade plötsligt försökt en djärv smekning, som gjorde henne rädd. Men han hade visst själv strax förstått att han var på orätt väg, ty han hade tagit hennes hand, den hand, som hon värjde sig med, och kysst den som om han velat säga: förlåt. Jo, tänkte hon, han älskar mig säkert riktigt. Och hon tänkte vidare: Jag älskar honom. Jag älskar honom. Hon tänkte så starkt, att hennes läppar rörde sig med hennes tankar och tanken blev en viskning: jag älskar honom. Blått och vitt — blått och vitt — — — Och vattenplask — plask — plask — Plötsligt kom hon i tankar om, att hon först denna sommar hade upptäckt hur skönt det var att bada ensam. Hon undrade hur det kunde komma sig. Men skönt var det. Annars, när flickor bada tillsammans, måste de ju alltid skrika och skratta och föra liv. Men det är mycket skönare att vara ensam och alldeles tyst och bara lyssna till vattnets plask mot stenhällarna. Men medan hon klädde på sig, gnolade hon på en visa: En gång i bredd med mig prästen skall fråga dig, om du vill vara min utvalda vän. Men orden sjöng hon inte, utan gnolade bara melodien. Artisten Stille hyrde sedan urminnes tider var sommar samma rödmålade fiskarstuga långt ute i skärgården. Han målade tallar. Det hade på sin tid blivit sagt om honom, att han upptäckt skärgårdstallen, liksom Edvard Bergh hade upptäckt den uppsvenska björkhagen. Han tog helst sina tallar i sol efter regn, då stammarna lyste av fukt i solskenet. Men han behövde varken regnväder eller solsken för att måla dem så: han kunde det utantill. Han försmådde inte heller att låta kvällsolen brinna i röda reflexer på den tunna, ljusröda barken mot trädets topp och i det knotiga, vridna grenverket. Han hade fått medalj i Paris på sextiotalet. Hans mest berömda tall hängde i Luxembourg-galleriet, och han hade också ett par på Nationalmuseum. Nu — mot slutet av nittitalet — var han ett bra stycke över de sextio och hade med åren kommit litet i bakgrunden i den växande konkurrensen. Men han arbetade segt och flitigt som han gjort i hela sitt mödosamma liv, och han förstod sig också på att sälja sina tallar. — Att måla är ingen konst, brukade han säga, det kunde jag för fyrtio år sen lika bra som nu. Men att sälja, det är en konst som det tar tid att lära sig. Hemligheten var enkel nog: han sålde billigt. Och så hade han dragit sig fram skapligt nog med hustru och tre barn och gjort gud och var man rätt. Nu var han änkling sedan ett par år. Liten, senig och knotig och med fläckar av frisk, rödlätt hy skymtande fram här och där genom det mossiga skägget, liknade han själv en gammal skärgårdstall. Måleriet var hans yrke; men hans kärlek var musiken. Det var en tid, då han hade roat sig med att göra fioler och drömt om att komma glömda hemligheter i violintillverkningen på spåren.