Kejsarn av Portugallien — Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien KEJSARN AV PORTUGALLIEN EN VÄRMLANDSBERÄTTELSE AV SELMA LAGERLÖF STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG Copyright. Albert Bonnier 1919. 29:e — 31:a tusendet. STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1919 INNEHÅLL. I. Det klappande hjärtat 7 Klara Fina Gulleborg 15 Dopet 20 Vaccineringen 24 Födelsedagen 29 Julmorgonen 32 Scharlakansfebern 39 Besöket i bondgården 44 Skolexamen 48 Skoltävlan 54 Fiskafänget 60 Agrippa 66 Den förbjudna frukten 72 II. Lars Gunnarsson 81 Den röda klänningen 87 Den nya ägarn 92 Storsnipa 99 Reskvällen 105 På bryggan 109 Brevet 113 August Där Nol 119 Den första oktober 124 Drömmen börjar 133 Arvklenoderna 138 Klädd i siden 144 Stjärnor 147 I väntan 152 Kejsarinnan 156 Kejsaren 161 III. Kejsarvisan 167 Den sjuttonde augusti 173 Jan och Kattrinna 180 Begravningen 186 Det döende hjärtat 195 Avsättning 199 Husförhöret 208 Ett gammalt troll 217 Söndagen efter midsommar 226 Sommarnatt 241 Kejsarhustrun 251 IV. Välkomsthälsningen 255 Flykten 265 Kvarhållen 274 Avskedsorden 281 Kattrinnas död 287 Kejsarns jordafärd 290 Det klappande hjärtat DET KLAPPANDE HJÄRTAT. Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen. Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta. Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna och som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjulsöppningen. »Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet,» mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. »För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.» Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Det var klart, att köld och väta och den långa, ledsamma väntan gjorde sitt till att försätta honom i dåligt humör, men det var långt ifrån hela orsaken. Det var riktigt allvar med hans klagan. »Arbeta,» tänkte han, »arbeta får jag göra alla dar från morron te kväll, men hittills har jag teminstingen fått fred om nätterna. Nu kommer väl barnungen te å skrika, så jag inte får nån ro då heller.» Efter detta kom en än starkare förtvivlan över honom. Han tog händerna från ansiktet och vred dem om varandra, så att det knakade i knogarna. »Ända tess nu har det gått bra ihop för oss, därför att Kattrinna har kunnat gått bort på arbete, hon som jag. Men nu blir hon ju tvungen te å sitta hemma å se efter barnet.» Han stirrade framför sig så mörkt, som om han hade sett hungersnöden komma smygande över gårdsplanen för att tränga in i stugan. »Ja,» sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att bestyrka sina ord, »jag säjer bara det, att om jag hade vetat den gången, när Erik i Falla kom te mej å erbjöd mej te å få bygga på hans mark å gav mej lite skräptimmer te å sätta opp stugan med, om jag hade vetat då, att detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammarn i Falla i all min tid.» Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta dem tillbaka. »Om det hände nån slags — — — , började han, för nu hade det gått så långt med honom, att han ville säga, att det inte skulle vara honom emot, om barnet på något sätt förolyckades, innan det kom till världen. Men han hann aldrig tala ut. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra sidan väggen. Vedskjulet var sammanbyggt med stugan, och när han nu hörde efter, kom det ena pipandet efter det andra där inifrån. Han begrep förstås genast vad detta betydde, och nu blev han sittande tyst en lång stund utan att visa varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han litet på axlarna. »Ja, nu är det kommet då,» sa han, »å nu måtte jag väl i Guds namn få slippa in i stugan å värma mej.» Men den lindringen kom inte så snart heller, utan det blev återigen att sitta och vänta timme efter timme. Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag. Till råga på allt kom han om en stund in på något annat, som gjorde honom än mer bedrövad. Han började på att känna sig ringaktad och tillbakasatt. »Det är tre hustrur utom barnmorskan där inne hos Kattrinna,» sa han halvhögt. »Di kunde väl ändå ha gjort sej besvär, nån åv dom, te å komma å säja mej om det är pojke eller tös.» Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg, att de sprang till källan efter vatten, men att han fanns till, låtsade ingen om. Rätt som det var, slog han händerna för ögonen och började vagga fram och tillbaka. »Min snälla Jan Andersson,» sa han, »vad är det för fel med dej? Varför går allting så illa för dej? Varför har du alltid så ledsamt? Å varför fick du inte gifta dej med en vacker ung flicka i stället för med den gamla Lagårds-Kattrinna hos Erik i Falla?» Han var så genombedrövad. Det trängde till och med ett par tårar fram mellan fingrarna. »Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid tebakasatt för andra? Du vet, att det finns di, som är likaså fattiga som du å likaså klena te å arbeta, men ingen blir så förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dej, min snälla Jan Andersson?» Detta var en fråga, som han hade gjort sig ofta förr, fast förgäves. Han hade nog inte något hopp, att han skulle finna svaret på den nu heller. K