Fridolins visor — Erik Axel Karlfeldt
Erik Axel Karlfeldts dikter FRIDOLINS VISOR OCH ANDRA DIKTER (1898) UR EN LANTLIG UNGKARLS VISBOK Inledning Rimsmeden Från beväringsåren Göken Håkan på heden Vårsång Ormvisa Humlevisa Ode till snickaren Krylbom Stormnatt I älgtiden För vägens vind Josep i skogen Två stämmor Lucia I Krabban Lejonets barn Sång efter skördeanden Pungmakarbo Selinda och Leander Kanske! Irina Du ler Månhymn vid Lambertsmässan Min guddotter Jag lever allena Cecilia Bölljas visbok Till jungfru Cecilia Böllja Herr Snakendal Vårskymning Intet är som väntanstider Duvan och örnen Blomstervisor Vad skall man sjunga? Från Folkare-stigar Vårlåt Maja hönstjuv Dalmarsch Hembygdens huldra En envis dalkarls visa Uppbrott Liv och död Jag är en sjungandes röst Jorum Barmhärtighetens tempel En löskerkarl En fader Drömmen och livet Rimsmeden RIMSMEDEN Nu, grova smide från min tankesmedja, skall släggan gå och pröva vad du tål. Jag vet, att länkar brista i din kedja, men vet jämväl, att där finns ärligt stål. Ur hemmets gruva och på egen svedja jag bröt mitt järn och redde till mitt kol, grep hammarn — fast, som förr om tärnans medja — och längtan blåste på min ässjas bål. Hur lustigt städet sjöng i svala kvällen, i kvällen då min ungdoms sol gick ned! Hur klangen lopp! Från gårdarna och tjällen de ungas friska röster sjöngo med. Men gömd och ensam vid den svarta hällen stod, varm av id och hälsa, halvlärd smed och smålog, kringyrd av de heta fjällen, fast mången gnista svårt i skinnet sved. Från beväringsåren FRÅN BEVÄRINGSÅREN Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund, och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund. Jag får tåga med till heden i de raska kämpaleden, och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund. Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här, som går dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman slår. Alla flickor som här gånga har jag lov att söka fånga, och det hästa bytet för jag hem från mina krigarår. Jag är kallad in av sångens gud till tjänst i hans kapell, och bland mästerspelmän är jag visst den armaste gesäll, Flöjten skar jag mig bland viden i den ljusa savningstiden, och kring mark som blommar dansar låten yrande och gäll. Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män, och med säng jag svär min glada tro åt fanan och min vän, Nu farväl, min barndoms nejder! Jag går ut i livets fejder; om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen. Göken GÖKEN Jag spelade och lekte de veckorna bort av en sommar så kort, då jag borde ha byggt bo och samlat föda, och för en husvill karl känns det kusligt nog till sist, när från sin nakna kvist han ser, hur andra bärga sin gröda. Man är ej estimerad nu längre som man var i förgyllande dar då det roptes, vart man kom. ”Nej, hör på göken!” Och ej kan jag förneka att jag sjunger litet hest, och mitt sällskap har allt rest, och fåfängt lockar jag min bruna fröken. Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog, och tiden stundar nog, då jag måste sommarfjädrarna rugga och fara på förtjänster och söka mig ett skjul och sitta grå och ful och uvna till i längtan och skugga. Men se, en gammal gök skall man aldrig riktigt tro! Hans sinne har ej ro, och hur hans lycka skiftar vet ingen. Han kan väl duvna till, men om våren spricker ut, då gal han som förut och får sorlande luft på nytt i vingen. Håkan på heden HÅKAN PÅ HEDEN Det blåser vind från nordanfjäll. Snön faller tät i stigens fjät av sista gästen, som mitt tjäll re'n längesen förlät. Och medan nätet växer till, jag knyter sången som jag vill om brudens långa färd. Jag väcker eld ur askans glöd, att den må locka, glädjeröd, till värmen vid min härd. Far trygg igenom yr och blåst, i töcknigt tö och klarblå frost! Jag är en ful, en fattig karl, en ensam man på heden, men stolt och stark min längtan drar till mötes, där din släde far, och ställer sig på meden. Det blåser vind från sunnanland, han sjunker tung i duven ljung. Är han en suck från öknars sand, en glödande och ung? Går någon ensam jungfrusjäl, en piskad dotter till en träl, i etiopisk bygd? Trycks hon som jag av solens sken — fast hon bland palmer, jag bland en — och trår till vän och skygd? Kom, vid din barm, fast brun och gul, min heta håg vill söka skjul! Jag är en ful, en fattig karl, en ensam man på heden; men hägn för två mitt torvtak har, så visst som alla lärkors par i gräset finna reden, Det blåser vind från östansjö; han driver skur mot vägg och mur, han stångar ner min hässjas hö i stubben, grå och sur. Fyll lustigt dina lungor, höst, låt vattnen bäva vid din röst och snäckans segel spänn! Kom, mö från sagoland och stäpp, med eld och vällust på din läpp och finn din fjärran vän! Se, på min gård går dansen glad av fallna löv och vallmoblad. Jag är en ful, en fattig karl, en ensam man på heden, men kunde sjunga alla dar vid glansen av ditt ögonpar i livets mörka skeden. Det blåser vind från västanhåll, det blåser vår i alla snår. Nu pryder skogens unga troll med hasselblom sitt hår. Det sägs att drömmande hon går och söker färska jägarspår i stigens sista snö. Och möttes jag och hon en dag, min kristna hand till hjonelag jag bjöd åt markens mö. Hårt är ett troll till äkta få men sämre att allena gå. Jag är en ful, en fattig karl, en ensam man på heden; och vindar blåsa alla dar, och flickor vanka här och var men aldrig denna leden. Var en kärlekskrank narr, som är att skilja från dessa sångers författare. Hade seminariehyfsning. Vårsång VÅRSÅNG Det är ljuvligt i vårtiden skalkas, innan hösten och gråhåren nalkas. Det är nöjsamt i spelande hagar att lustvandra i kärlekens dagar; se, träden som majstänger börja sig smycka, var ört står med krona i brudelig lycka. Stånden upp, alla svenner, från stolen, träden ut, alla jungfrur, i solen! Hennes blickar med blidhet oss följa, ty vår gamman har intet att dölja. Men mörkret är gjort för konor och kusar, för rävar och ugglor och flädermusar. Följ mig bort över ås, genom kjusa, medan Ersmässbjörkarna susa! Var ej rädd — jag blir hos dig, min kära, då den sorgl