Den siste atenaren — Viktor Rydberg
"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in February 1859. It also appeared as a book later the same year, with the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, "The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918). This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, available at http://runeberg.org/atenaren/ This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set (É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut). Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ _________________________________________________________________ Skrifter av Viktor Rydberg V och VI Den siste atenaren av Viktor Rydberg Nionde upplagan Stockholm Albert Bonniers förlag Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 _________________________________________________________________ Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund tillägnas detta arbete av hans vän Författaren. _________________________________________________________________ Innehåll / Table of Contents Förord till de två första upplagorna Första Boken. 1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan 2. Möten på torget 3. Delfi. Orakelspörjarne 4. Krysanteus 5. Hermiones natt i templet 6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset 7. Petros 8. Pelarhelgonet 9. Filosofens hem 10. Filosofens hem (forts.) 11. Rakel 12. Början till ett sorgespel 13. Sorgespelet 14. En orgie 15. En uppståndelse från de döda 16. Under den nye kejsaren Andra Boken. 1. Ett år därefter 2. Petros och Baruk 3. Teodoros 4. Mötet 5. Skeptikern 6. Karmides och Rakel 7. Klemens och Eusebia 8. Krysanteus återfinner sin son 9. Anden och Köttet 10. Hos Myro 11. Likhuset 12. Bröllopet 13. Dagen därefter 14. I Sunion 15. Kriget i Sunion 16. Slutet Utgivarens tillägg och anmärkningar Förord till de två första upplagorna.[1] Broder Hedlund! Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska. Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten. Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda. Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras --en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, »fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro formade efter de oklara, men kl